dessa förbannade känslor!!

Tänk om de bara slutade finnas, vad enkelt det skulle kännas då! Men nej, de finns kvar och även om jag vissa dagar tycker de är helt hanterbara och att det faktiskt känns ganska ok att vara singel så är det ju de där dagarna, som idag när jag saknar honom som fan och bara vill att han ska komma tillbaka. Men nej han vill inte och anledningen till att han inte skickar in papprena är för att han inte har råd!!! Gosh!! Jag kanske skulle skicka honom pengarna jag tänkt ha till nya linser?

Hur länge orkar jag egentligen?

Extra jobbig dag

Idag skulle vi ha firat vår 8e bröllopsdag, jag såg fram emot den och fler därefter, jag var verkligen lycklig med honom. Har sjunkit så lågt idag att jag skrev ett sms till honom och sa som jag känner (igen) men han svarar inte, så jag ringde och han svarar givetvis inte. Vad trodde jag liksom? Det är nog tyvärr sant att han inte kommer komma tillbaka, innerst inne vill jag ju det fortfarande trots att jag är en idiot som kan tänka mig att ta tillbaka honom nu.

Hur kunde jag ha så fel om en människa jag trodde jag kände så väl?

tillbaka ett steg

Även om jag försöker på alla vis att intala mig att jag inte vill ha honom så finns ju känslorna där, om än lite suddiga och väldigt naggade i kanten. Jag önskar att jag bara kunde slippa tänka på honomför jag blir bara så ledsen och arg.

Samtidigt tycker jag fruktansvärt synd om honom, för häromdagen slog det mig att han är så olycklig, glimten i ögonen, livsglädjen som han förut utstrålade är helt borta! Så om han nu är så kär i den dära subban varför är han inte lycklig nu? Hon som är så perfekt för honom att han valde att slänga våra 14år tillsammans i soporna, förstöra vår familj och ta i från mig allt jag någonsin velat ha? Varför är han inte lycklig nu?

Jag känner att jag är bitter, för ju mer jag inser vad han tagit ifrån mig, ju argare blir jag. Ändå sa jag till honom idag att möjligheten fortfarande finns, men den krymper hela tiden.

det fortsätter

Dagarna går och det blir kanske något lättare dag för dag, men det är fortfarande tungt, och jag är så galet arg på honom, jag kan fortfarande inte förstå hur det kunde gå så här illa även om han nu har förklarat så kan jag bara inte förstå.

Vissa dagar saknar jag honom som fan, men jag kan inte, visst om han skulle göra en helomvändning så kanske skulle det vara värt att göra ett försök, men jag tvivlar, för jag har aldrig någonsin blivit såhär sårad och det sitter djupt.

fast i soppan

för inte ett skit har förändrats, däremot vet jag mer, men jag tillåts inte göra nåt åt det.

Likgiltlig

Igår på kvällen insåg jag att jag trots mina starka känslor för C faktiskt börjat tröttna på hans velande, på riktigt tröttna, ja för jag är så less på att han fortsätter bete sig som en fjortis utan vett och sans. Jag har god lust att själv skriva på skilsmässopapprena, slänga de på honom och skrika att jag skiter i honom nu, så less är jag.

Så hela dagen idag har jag mest gått runt och känt mig likgiltig och  tom, inte arg, inte ledsen, bara full av sorg och så denna tomhet. Usch!

Jag ska försöka hålla ut, ett tag till, för min egen och framför allt för barnens skull, för jag tror fortfarande att vårt äktenskap går att rädda, men hoppet krymper dag för dag.

Så less

Vissa dagar känns det rätt ok, andra känns det jävligare än någonsin och jag är så less på den känslan! Det kommer ju gå över med tiden, men just nu är det bara att inse faktum att det är skit att det är som det är!

Även om det skulle kännas förjävligt om han väljer att det inte är mig han vill ha så är det kanske värre att gå runt här och vänta och inte veta.