Svårt att hålla skenet uppe

Idag har det varit en jobbig dag, mycket ångest och tankar från gårdagen har gnagt i mig hela dagen. Det är så svårt detta att fortsätta leva en vardag med en person som så klart och tydligt talat om att han inte längre älskar mig och som dessutom är förälskad i en annan. När jag trots detta älskar honom och bara vill krypa nära.
Just närhet är något jag saknar enormt mycket nu och behöver otroligt mycket, men inte kan få. Det gör ont. Otroligt ont.
Så känslan när man går där i köpcentrat med honom och gör ärenden precis som om allt är som innan detta hände är komplicerad. Det är svårt att bita ihop och hålla masken på plats.

tillbaka igen

Efter att ha tillbringat fredagen och en del av idag hemma hos min syster tog jag barnen och åkte till pappa, jag hade hoppats på att kunna prata lite med honom, men då han redan hade fått i sig för mycket innanför västen när vi kom slog ångesten till som ett hårt slag i magen. Dessutom hade han bjudit in nån granne på middag också, så jag bet ihop och tog barnen med mig och åkte så fort vi ätit.

Det är ju precis detta jag flydde från för 13,5 år sedan och då fann tryggheten i den man som nu inte längre älskar mig, tryggheten som nu är helt borta. Att sedan vara tvungen att åka hem med barnen till deras pappa där jag också måste bo tillsvidare då jag inte har någonstans att ta vägen blev helt enkelt lite för mycket idag. Hej ångest!

Hopplösheten

Fram tills för en dryg månad sedan så levde jag vad jag trodde var det perfekta livet tillsammans med min man och våra två barn, vår hund och en liten katt. Sedan 1,5 år tillbaka lyckliga husägare och i full färd med att renovera köket. Vi har varit tillsammans i 13,5 år och närmade oss vår åttonde bröllopsdag, jag var så lycklig.

Så släppte han bomben att han ville skiljas och min värld har helt rasat samman. Mannen jag levt med har varit min stora trygghet och jag har älskat honom enormt mycket, vilket jag gör fortfarande, men han älskar inte mig längre och vill inte på några villkor alls försöka få det att bli bra igen. För även om jag så naivt och blåögt hade trott att vi hade det bra, så har hans upplevelse varit en helt annan och där är vi nu.

Det finns såklart anledningar, men de tänker jag inte skriva om ännu, kanske en annan gång när jag själv vet vad det handlade om på riktigt. När verklighen kom och slog mig rakt i ansiktet och jag förstod att allt som jag kände och visste om som det jag upplevde var tryggt och säkert inte skulle finnas mer bad jag för första gången på 32 år om hjälp, hjälp på rikigt.