Fram tills för en dryg månad sedan så levde jag vad jag trodde var det perfekta livet tillsammans med min man och våra två barn, vår hund och en liten katt. Sedan 1,5 år tillbaka lyckliga husägare och i full färd med att renovera köket. Vi har varit tillsammans i 13,5 år och närmade oss vår åttonde bröllopsdag, jag var så lycklig.
Så släppte han bomben att han ville skiljas och min värld har helt rasat samman. Mannen jag levt med har varit min stora trygghet och jag har älskat honom enormt mycket, vilket jag gör fortfarande, men han älskar inte mig längre och vill inte på några villkor alls försöka få det att bli bra igen. För även om jag så naivt och blåögt hade trott att vi hade det bra, så har hans upplevelse varit en helt annan och där är vi nu.
Det finns såklart anledningar, men de tänker jag inte skriva om ännu, kanske en annan gång när jag själv vet vad det handlade om på riktigt. När verklighen kom och slog mig rakt i ansiktet och jag förstod att allt som jag kände och visste om som det jag upplevde var tryggt och säkert inte skulle finnas mer bad jag för första gången på 32 år om hjälp, hjälp på rikigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar