Likgiltlig

Igår på kvällen insåg jag att jag trots mina starka känslor för C faktiskt börjat tröttna på hans velande, på riktigt tröttna, ja för jag är så less på att han fortsätter bete sig som en fjortis utan vett och sans. Jag har god lust att själv skriva på skilsmässopapprena, slänga de på honom och skrika att jag skiter i honom nu, så less är jag.

Så hela dagen idag har jag mest gått runt och känt mig likgiltig och  tom, inte arg, inte ledsen, bara full av sorg och så denna tomhet. Usch!

Jag ska försöka hålla ut, ett tag till, för min egen och framför allt för barnens skull, för jag tror fortfarande att vårt äktenskap går att rädda, men hoppet krymper dag för dag.

Så less

Vissa dagar känns det rätt ok, andra känns det jävligare än någonsin och jag är så less på den känslan! Det kommer ju gå över med tiden, men just nu är det bara att inse faktum att det är skit att det är som det är!

Även om det skulle kännas förjävligt om han väljer att det inte är mig han vill ha så är det kanske värre att gå runt här och vänta och inte veta.

Förvirring råder

Ja, lätt sagt så är förvirringen stor. C velar ju som tidigare sagts och jag vet varken ut eller in. Han vill inte skriva på några skilsmässopapper ännu, för han vet inte vad han vill, men han vill inte heller försöka att ge vårt äktenskap en chans för tänk om den jävla subban i Uddevalla är bättre?! Han är rädd att han ska välja fel ser ni.

Jo jag har ju fortfarande känslor och hoppas att han snart ska ta sitt fönuft ( om han nu har något???) till fånga. Vi hade det rätt bra i några veckor efter att jag talade om att jag fått lägenhet, det var ju då han började vela, men när jag ställde ultimatumet att aningen väljer du henne eller mig, ja nää det kan han ju inte.
Jag inser ju att mina vänner har rätt i att jag borde glömma honom och gå vidare helt, sluta hoppas att han ska vakna upp ur sin jävla kris, vilket jag på sätt och vis vill, men så är det de där med känslorna...

Även om jag älskar honom som fan fortfarande så är han en jävla egogris!!

Jag är inte galen!!

I alla fall inte enligt min psykolog! Har kommit en bra bit på min väg och förstår mera om hur jag fungerar och varför, det är bra.

C har gått från promt nej, till att vela och nu kan han inte välja alls vem av oss han vill ha. Jag försöker låta honom hållas, för sanningen är att jag fortfarande vill ha honom tillbaka, men han kan verkligen inte välja och jag tänker då definitivt inte dela honom med nån annan så just nu får det vara. Sedan om eller när han bestämmer sig så får jag se då vad jag känner om han nu skulle välja mig.

Jag har iallafall flyttat och börjar komma i ordning, men det känns inte som hemma ännu, fast det gör det inte i huset heller och min lägenhet är iallafall bara min!