dessa förbannade känslor!!

Tänk om de bara slutade finnas, vad enkelt det skulle kännas då! Men nej, de finns kvar och även om jag vissa dagar tycker de är helt hanterbara och att det faktiskt känns ganska ok att vara singel så är det ju de där dagarna, som idag när jag saknar honom som fan och bara vill att han ska komma tillbaka. Men nej han vill inte och anledningen till att han inte skickar in papprena är för att han inte har råd!!! Gosh!! Jag kanske skulle skicka honom pengarna jag tänkt ha till nya linser?

Hur länge orkar jag egentligen?

Extra jobbig dag

Idag skulle vi ha firat vår 8e bröllopsdag, jag såg fram emot den och fler därefter, jag var verkligen lycklig med honom. Har sjunkit så lågt idag att jag skrev ett sms till honom och sa som jag känner (igen) men han svarar inte, så jag ringde och han svarar givetvis inte. Vad trodde jag liksom? Det är nog tyvärr sant att han inte kommer komma tillbaka, innerst inne vill jag ju det fortfarande trots att jag är en idiot som kan tänka mig att ta tillbaka honom nu.

Hur kunde jag ha så fel om en människa jag trodde jag kände så väl?

tillbaka ett steg

Även om jag försöker på alla vis att intala mig att jag inte vill ha honom så finns ju känslorna där, om än lite suddiga och väldigt naggade i kanten. Jag önskar att jag bara kunde slippa tänka på honomför jag blir bara så ledsen och arg.

Samtidigt tycker jag fruktansvärt synd om honom, för häromdagen slog det mig att han är så olycklig, glimten i ögonen, livsglädjen som han förut utstrålade är helt borta! Så om han nu är så kär i den dära subban varför är han inte lycklig nu? Hon som är så perfekt för honom att han valde att slänga våra 14år tillsammans i soporna, förstöra vår familj och ta i från mig allt jag någonsin velat ha? Varför är han inte lycklig nu?

Jag känner att jag är bitter, för ju mer jag inser vad han tagit ifrån mig, ju argare blir jag. Ändå sa jag till honom idag att möjligheten fortfarande finns, men den krymper hela tiden.

det fortsätter

Dagarna går och det blir kanske något lättare dag för dag, men det är fortfarande tungt, och jag är så galet arg på honom, jag kan fortfarande inte förstå hur det kunde gå så här illa även om han nu har förklarat så kan jag bara inte förstå.

Vissa dagar saknar jag honom som fan, men jag kan inte, visst om han skulle göra en helomvändning så kanske skulle det vara värt att göra ett försök, men jag tvivlar, för jag har aldrig någonsin blivit såhär sårad och det sitter djupt.

fast i soppan

för inte ett skit har förändrats, däremot vet jag mer, men jag tillåts inte göra nåt åt det.

Likgiltlig

Igår på kvällen insåg jag att jag trots mina starka känslor för C faktiskt börjat tröttna på hans velande, på riktigt tröttna, ja för jag är så less på att han fortsätter bete sig som en fjortis utan vett och sans. Jag har god lust att själv skriva på skilsmässopapprena, slänga de på honom och skrika att jag skiter i honom nu, så less är jag.

Så hela dagen idag har jag mest gått runt och känt mig likgiltig och  tom, inte arg, inte ledsen, bara full av sorg och så denna tomhet. Usch!

Jag ska försöka hålla ut, ett tag till, för min egen och framför allt för barnens skull, för jag tror fortfarande att vårt äktenskap går att rädda, men hoppet krymper dag för dag.

Så less

Vissa dagar känns det rätt ok, andra känns det jävligare än någonsin och jag är så less på den känslan! Det kommer ju gå över med tiden, men just nu är det bara att inse faktum att det är skit att det är som det är!

Även om det skulle kännas förjävligt om han väljer att det inte är mig han vill ha så är det kanske värre att gå runt här och vänta och inte veta.

Förvirring råder

Ja, lätt sagt så är förvirringen stor. C velar ju som tidigare sagts och jag vet varken ut eller in. Han vill inte skriva på några skilsmässopapper ännu, för han vet inte vad han vill, men han vill inte heller försöka att ge vårt äktenskap en chans för tänk om den jävla subban i Uddevalla är bättre?! Han är rädd att han ska välja fel ser ni.

Jo jag har ju fortfarande känslor och hoppas att han snart ska ta sitt fönuft ( om han nu har något???) till fånga. Vi hade det rätt bra i några veckor efter att jag talade om att jag fått lägenhet, det var ju då han började vela, men när jag ställde ultimatumet att aningen väljer du henne eller mig, ja nää det kan han ju inte.
Jag inser ju att mina vänner har rätt i att jag borde glömma honom och gå vidare helt, sluta hoppas att han ska vakna upp ur sin jävla kris, vilket jag på sätt och vis vill, men så är det de där med känslorna...

Även om jag älskar honom som fan fortfarande så är han en jävla egogris!!

Jag är inte galen!!

I alla fall inte enligt min psykolog! Har kommit en bra bit på min väg och förstår mera om hur jag fungerar och varför, det är bra.

C har gått från promt nej, till att vela och nu kan han inte välja alls vem av oss han vill ha. Jag försöker låta honom hållas, för sanningen är att jag fortfarande vill ha honom tillbaka, men han kan verkligen inte välja och jag tänker då definitivt inte dela honom med nån annan så just nu får det vara. Sedan om eller när han bestämmer sig så får jag se då vad jag känner om han nu skulle välja mig.

Jag har iallafall flyttat och börjar komma i ordning, men det känns inte som hemma ännu, fast det gör det inte i huset heller och min lägenhet är iallafall bara min!

Vilse i pannkakan

Det har varit många konstiga dagar sen sist jag skrev, inget har ändrats även om jag kastas mellan förtvivlan, sorg och en gnutta hopp.
Hur som helst har jag fått en lägenhet och ska flytta rätt snart, om ca 2 veckor. Först måste jag bara renovera lite i knarkarkvarten jag och barnen ska bo i. Visst kanske kunde jag ha väntat på något bättre, men att gå här och hålla tillbaka ångesten är bara allt för jobbigt för att jag ska orka med längre så det fick bli så.

Jag och C har haft det trots allt rätt trevligt de sista dagarna, varit på bio, varit ute och ätit, skrattat och haft det bra, förutom den detaljen då att han är i hop med henne. Hon den där som han har valt. Jag mår illa av bara tanken, men jag kan heller inget göra, det slaget förlorade jag.
Jag skulle önska att han iallafall kunde ha visat mig lite respekt och iallafall väntat med att ha ( ursäkta mig) pippat på henne tills jag iallafall hade flyttat ut, men icke.

Det är inte lätt att övertyga mannen jag älskar så mycket att det är värt att vara med mig när han är ( ursäkta igen) iväg och sätter på denna dära ugglan. Jävlar vad jag är bitter, jojomensan!

jobba

i måndags var det dags att gå tillbaka till jobbet, det var med stor ångest jag gick dit, inte för jobbet i sig, men jag var jätterädd att jag skulle få  ångest attacker och börja gråta. Nu gick det bra, även om jag i natt fick hemsk ångest, men goa kollegor hjälpte mig igenom  det och nu ska jag vara ledig till fredag.

Ikväll var jag ute med två vänner och åt mat och drack ett par öl, det var trevligt och behövligt, men nu sitter jag hemma igen och har sån ångest, jag vill inte att mitt förhållande med C ska vara över, jag vill inte det! Det gör så ont.

Träffade psykologen idag också, det gör också ont, enkelt sagt så är jag väldigt trasig och det är många små bitar som ska limmas ihop. Jag tvivlar mycket just nu på att jag klarar det, det är så mycket och jag vet inte var jag ska finna kraften att orka.

ner i djupet

Idag är en sån där dag, en sån där dag då allt känns mörkt och jävligt. Tog med mig äldste sonen till frölunda torg och köpte 4 temuggar och 4 tillhörande frukostskålar som vi ska ha i lägenheten, tillsammans valde vi också en osthyvel med rosa skaft. Muggarna är jättefina och jag har tittat på dom förut, innan allt detta hände. Jag hade sett dom framför mig i vårt nya kök, men nu är det hans nya kök och de muggarna kommer aldrig att få stå där, vi kommer aldrig dricka te ur dom. Inte det "vi" iallafall, men mitt nya vi, jag och barnen, vi ska dricka te och varm choklad ur dom.

Gick en promenad med samma son i skogen när vi kom hem, hur jag än försöker maler tankarna på och det är så tungt. Jag är så ledsen och nu ikväll kom tårarna igen, det gör så ont.
Varför kan han inte älska mig istället, varför vill han inte att det ska vara vi, varför varför varför?? Jag vill att han ska älska mig, och jag önskar att det blir vi igen, innerst inne gör jag ju det, jag vill och hoppas att han ska ändra sig.

Berg och dalar

Känslorna åker upp och ner hela tiden, jag försöker se framåt och tänka att det kommer bli bra, bara jag får någonstans att bo för mig och barnen, då ska jag börja leva mitt egna liv och lämna detta eländet bakom mig. Så påminns jag att jag inte alls vill lämna detta, jag vill att allt ska vara som förut, mitt liv, i ett litet hus på landet, med man, barn hund och katt. Så är det inte längre, mannen har bestämt att jag inte ska få bo i ett hus på landet med min familj, utan istället ska jag flytta träffa mina barn på halvtid och vakna i ensamhet och sorg. Fy fan för honom!!
Då blir jag så arg och ledsen att det bubblar och kokar inom mig! I min verklighet hade vi det ju bra, självklart fanns det saker som kunde varit annorlunda och bättre, men i min verklighet var det saker som inte hade den avgörande rollen för hur vårt framtida liv skulle se ut. Inte så här iallafall, det fanns inte alls.

Jag hade hoppats och hoppas fortfarande innerst inne att det skulle gå att reparera, men C är helt bestämd på att han inte älskar mig och vill inte på några villkor försöka få det att bli bra, han är så kär i sin nya och det är henne han vill vara med, säger han. Våra 13,5 år tillsammans betyder inget för honom längre, jag betyder inte något för honom, allt som betyder något är att jag ska flytta och lämna honom ifred med sitt nya perfekta liv utan mig. Jävla idiot!! Jag är så arg! Besviken, sårad och ledsen.

Vägen upp ur gyttjepölen kommer bli lång och svår, kommer jag någonsin bli helt lycklig igen? Kommer jag någonsin få vakna upp bredvid någon som älskar mig och som jag kan älska tillbaka? Jag saknar så att kunna krypa upp i någons famn, känna mig älskad och uppskattad. 

När hjärnan och hjärtat är i ofas

Tillbringade hela dagen med äldste sonen på Liseberg ( lilla sonen var jag där med en dag i förra veckan) vi hade jätteroligt och mitt i allt det roliga tänkte jag ta fram mobilen och skicka ett sms till C och berätta om allt det roliga precis som jag hade gjort om allt varit som förut, sen insåg jag att "Hej älskling, vi åker massor och har jättekul, ses ikväll puss & kram!" NEJ NEJ NEJ Så är det visst inte längre, jag har ingen älskling att skicka sms till om ditt och datt, jag har ingen att kalla älskling, ingen att pussa på.
Hjärnan och hjärtat hänger inte med som sagt.

Att vilja vidare

Ja, faktiskt, jag vill det, gå vidare och starta ett nytt liv. Jag ska bli vuxen nu på egen fot, men det saknas en viktig del, en bostad!
Ja jag har ju ingenstans att bo, jo jag bor kvar i huset med mitt ex C tillsvidare, men det är inte roligt att gå runt här och påminnas om allt som var vårat och alla drömmar vi hade, jag vill ha mitt eget hem som är mitt och barnens. Där vi kan skapa våra egna minnen och drömmar. Jag tror att jag behöver det för att kunna lägga detta bakom mig och gå vidare mot det nya. Även om det nya skrämmer mig väldigt mycket.

För att stå ut har jag precis som jag insett att jag inte bör göra, men just nu gör jag det ändå för att överleva för stunden och det är att stänga av alla känslorna, stoppa in dom i en ask och stänga locket och asken, den har jag stoppat undan.
Jag träffar ju en psykolog för att reda i saker och ting och det första jag insåg efter en timme var just detta, att jag stänger av mina känslor. Jag funderar en hel del över det och jag är rädd att jag gjort så sen jag var riktigt liten. Sorgligt, ja! Nu hoppas jag att jag kommer komma till rätta med en del av det och vad det egentligen handlar om. Det kommer bli en tuff och lång resa, men nu har jag börjat och det är hisnande att veta att det är så.

Jag tänker att när jag kommer till resans slut så kanske jag vet lite mer om mig själv och kanske kan jag också sluta stänga in mina känslor i en låda. Vi får se, jag är värd att få må bra!

den långa vägen att vandra

Känslorna går upp och ner, idag har det korta stunder känts ganska ok, även om det svänger en del, men korta korta stunder kan jag se framåt och tänka att det kommer bli bra.
Var hos psykologen idag också, den resan har bara börjat, men jag har tagit första stegen nu och det känns väldigt bra, om än skrämmande för det finns så mycket att reda i. Men det är min tur att göra detta för mig själv, för det är jag värd!

Insikt

Idag var jag arg, ännu än gång var jag tvungen att fråga om det var så här han ville att det skulle bli, om det var värt det, och svaret var ju ja. Jag frågade också om jag betydde så lite för honom och ja, det gjorde jag. Jag var är så arg, och i ilskan sparkade jag iväg en korg, en sån där flätad korg klädd med tyg på insidan, när jag sparkat på korgen ett par gånger kastade jag den på honom, där han satt i soffan. Så nu har jag också betett mig som en rabiat kossa, helt ärligt så kändes det riktigt bra, men jag bad om ursäkt efteråt, mesiga jag.

Sedan åkte jag hem till E och på vägen ringde jag upp min syster och berättade vad som hänt, och så insåg jag att jo den C som jag en gång blev kär i och gifte mig med och har levt med i 13,5 år, den C älskar jag, men denna C som han är nu, han älskar jag inte, han är så olik den C jag kände, så kall och elak, han älskar jag inte det minsta. Han vill jag inte ha alls!

Jag är inte stark!

"Du är stark!" Så säger många, att jag klarar detta och kommer att komma ut på andra sidan med självförtroende  och tillförsikt, kanske till och med känna att det är bättre det som blev än det som var. Jag känner mig inte alls stark, jag vill inte komma ut på andra sidan och tycka at det är bättre! Jag vill ha min man och vårt liv, det som vi kämpat så för att bygga upp tillsammans! Det vill jag ha!

Jag känner mig så otroligt arg och besviken och ledsen då jag jag bara måste se på hur han raserar precis allt han tar ifrån mig min trygghet och min framtid och allt det som betydde något, bara för att han träffat en ny jävla tjej som han kärat ner sig i, fan vad jag är arg!! Hur i helvete kan han? Hur kunde han? Tänk om han kunde förstå vilken smärta han orsakar, inte bara mig utan så många andra?

Nej jag känner mig inte alls stark, jag känner mig ensam ledsen, övergiven och oälskad.

Ännu en tung dag

Min goa svärmor fyller år idag, så jag åkte ju givetvis dit för att fira henne. C kom dit han också efter jobbet och hans syster med familj var också där. Det var jättejobbigt att hålla skenet uppe, inte för att jag egentligen behövde, för alla hade ju förstått, men för allas skull försökte jag så det vred sig i magen och jag ville bara fly därifrån.
När jag tittar på honom så känner jag att jag älskar honom så mycket, samtidigt vet jag att han inte älskar mig och det är så hemskt att veta att det är så.
Berättade för svärmor vad som hänt hos pappa också. Det är så tungt att behöva stå ut med det också. I allt det svåra och tunga längtar jag hem till min trygghet, men så inser jag att det är borta och då vill jag bara fly, men jag vet inte vart. Fy fan vad hemskt detta är, jag vill att det ska vara över, jag vill ha tillbaka min man!

Svårt att hålla skenet uppe

Idag har det varit en jobbig dag, mycket ångest och tankar från gårdagen har gnagt i mig hela dagen. Det är så svårt detta att fortsätta leva en vardag med en person som så klart och tydligt talat om att han inte längre älskar mig och som dessutom är förälskad i en annan. När jag trots detta älskar honom och bara vill krypa nära.
Just närhet är något jag saknar enormt mycket nu och behöver otroligt mycket, men inte kan få. Det gör ont. Otroligt ont.
Så känslan när man går där i köpcentrat med honom och gör ärenden precis som om allt är som innan detta hände är komplicerad. Det är svårt att bita ihop och hålla masken på plats.

tillbaka igen

Efter att ha tillbringat fredagen och en del av idag hemma hos min syster tog jag barnen och åkte till pappa, jag hade hoppats på att kunna prata lite med honom, men då han redan hade fått i sig för mycket innanför västen när vi kom slog ångesten till som ett hårt slag i magen. Dessutom hade han bjudit in nån granne på middag också, så jag bet ihop och tog barnen med mig och åkte så fort vi ätit.

Det är ju precis detta jag flydde från för 13,5 år sedan och då fann tryggheten i den man som nu inte längre älskar mig, tryggheten som nu är helt borta. Att sedan vara tvungen att åka hem med barnen till deras pappa där jag också måste bo tillsvidare då jag inte har någonstans att ta vägen blev helt enkelt lite för mycket idag. Hej ångest!

Hopplösheten

Fram tills för en dryg månad sedan så levde jag vad jag trodde var det perfekta livet tillsammans med min man och våra två barn, vår hund och en liten katt. Sedan 1,5 år tillbaka lyckliga husägare och i full färd med att renovera köket. Vi har varit tillsammans i 13,5 år och närmade oss vår åttonde bröllopsdag, jag var så lycklig.

Så släppte han bomben att han ville skiljas och min värld har helt rasat samman. Mannen jag levt med har varit min stora trygghet och jag har älskat honom enormt mycket, vilket jag gör fortfarande, men han älskar inte mig längre och vill inte på några villkor alls försöka få det att bli bra igen. För även om jag så naivt och blåögt hade trott att vi hade det bra, så har hans upplevelse varit en helt annan och där är vi nu.

Det finns såklart anledningar, men de tänker jag inte skriva om ännu, kanske en annan gång när jag själv vet vad det handlade om på riktigt. När verklighen kom och slog mig rakt i ansiktet och jag förstod att allt som jag kände och visste om som det jag upplevde var tryggt och säkert inte skulle finnas mer bad jag för första gången på 32 år om hjälp, hjälp på rikigt.