Vilse i pannkakan

Det har varit många konstiga dagar sen sist jag skrev, inget har ändrats även om jag kastas mellan förtvivlan, sorg och en gnutta hopp.
Hur som helst har jag fått en lägenhet och ska flytta rätt snart, om ca 2 veckor. Först måste jag bara renovera lite i knarkarkvarten jag och barnen ska bo i. Visst kanske kunde jag ha väntat på något bättre, men att gå här och hålla tillbaka ångesten är bara allt för jobbigt för att jag ska orka med längre så det fick bli så.

Jag och C har haft det trots allt rätt trevligt de sista dagarna, varit på bio, varit ute och ätit, skrattat och haft det bra, förutom den detaljen då att han är i hop med henne. Hon den där som han har valt. Jag mår illa av bara tanken, men jag kan heller inget göra, det slaget förlorade jag.
Jag skulle önska att han iallafall kunde ha visat mig lite respekt och iallafall väntat med att ha ( ursäkta mig) pippat på henne tills jag iallafall hade flyttat ut, men icke.

Det är inte lätt att övertyga mannen jag älskar så mycket att det är värt att vara med mig när han är ( ursäkta igen) iväg och sätter på denna dära ugglan. Jävlar vad jag är bitter, jojomensan!

jobba

i måndags var det dags att gå tillbaka till jobbet, det var med stor ångest jag gick dit, inte för jobbet i sig, men jag var jätterädd att jag skulle få  ångest attacker och börja gråta. Nu gick det bra, även om jag i natt fick hemsk ångest, men goa kollegor hjälpte mig igenom  det och nu ska jag vara ledig till fredag.

Ikväll var jag ute med två vänner och åt mat och drack ett par öl, det var trevligt och behövligt, men nu sitter jag hemma igen och har sån ångest, jag vill inte att mitt förhållande med C ska vara över, jag vill inte det! Det gör så ont.

Träffade psykologen idag också, det gör också ont, enkelt sagt så är jag väldigt trasig och det är många små bitar som ska limmas ihop. Jag tvivlar mycket just nu på att jag klarar det, det är så mycket och jag vet inte var jag ska finna kraften att orka.

ner i djupet

Idag är en sån där dag, en sån där dag då allt känns mörkt och jävligt. Tog med mig äldste sonen till frölunda torg och köpte 4 temuggar och 4 tillhörande frukostskålar som vi ska ha i lägenheten, tillsammans valde vi också en osthyvel med rosa skaft. Muggarna är jättefina och jag har tittat på dom förut, innan allt detta hände. Jag hade sett dom framför mig i vårt nya kök, men nu är det hans nya kök och de muggarna kommer aldrig att få stå där, vi kommer aldrig dricka te ur dom. Inte det "vi" iallafall, men mitt nya vi, jag och barnen, vi ska dricka te och varm choklad ur dom.

Gick en promenad med samma son i skogen när vi kom hem, hur jag än försöker maler tankarna på och det är så tungt. Jag är så ledsen och nu ikväll kom tårarna igen, det gör så ont.
Varför kan han inte älska mig istället, varför vill han inte att det ska vara vi, varför varför varför?? Jag vill att han ska älska mig, och jag önskar att det blir vi igen, innerst inne gör jag ju det, jag vill och hoppas att han ska ändra sig.

Berg och dalar

Känslorna åker upp och ner hela tiden, jag försöker se framåt och tänka att det kommer bli bra, bara jag får någonstans att bo för mig och barnen, då ska jag börja leva mitt egna liv och lämna detta eländet bakom mig. Så påminns jag att jag inte alls vill lämna detta, jag vill att allt ska vara som förut, mitt liv, i ett litet hus på landet, med man, barn hund och katt. Så är det inte längre, mannen har bestämt att jag inte ska få bo i ett hus på landet med min familj, utan istället ska jag flytta träffa mina barn på halvtid och vakna i ensamhet och sorg. Fy fan för honom!!
Då blir jag så arg och ledsen att det bubblar och kokar inom mig! I min verklighet hade vi det ju bra, självklart fanns det saker som kunde varit annorlunda och bättre, men i min verklighet var det saker som inte hade den avgörande rollen för hur vårt framtida liv skulle se ut. Inte så här iallafall, det fanns inte alls.

Jag hade hoppats och hoppas fortfarande innerst inne att det skulle gå att reparera, men C är helt bestämd på att han inte älskar mig och vill inte på några villkor försöka få det att bli bra, han är så kär i sin nya och det är henne han vill vara med, säger han. Våra 13,5 år tillsammans betyder inget för honom längre, jag betyder inte något för honom, allt som betyder något är att jag ska flytta och lämna honom ifred med sitt nya perfekta liv utan mig. Jävla idiot!! Jag är så arg! Besviken, sårad och ledsen.

Vägen upp ur gyttjepölen kommer bli lång och svår, kommer jag någonsin bli helt lycklig igen? Kommer jag någonsin få vakna upp bredvid någon som älskar mig och som jag kan älska tillbaka? Jag saknar så att kunna krypa upp i någons famn, känna mig älskad och uppskattad. 

När hjärnan och hjärtat är i ofas

Tillbringade hela dagen med äldste sonen på Liseberg ( lilla sonen var jag där med en dag i förra veckan) vi hade jätteroligt och mitt i allt det roliga tänkte jag ta fram mobilen och skicka ett sms till C och berätta om allt det roliga precis som jag hade gjort om allt varit som förut, sen insåg jag att "Hej älskling, vi åker massor och har jättekul, ses ikväll puss & kram!" NEJ NEJ NEJ Så är det visst inte längre, jag har ingen älskling att skicka sms till om ditt och datt, jag har ingen att kalla älskling, ingen att pussa på.
Hjärnan och hjärtat hänger inte med som sagt.

Att vilja vidare

Ja, faktiskt, jag vill det, gå vidare och starta ett nytt liv. Jag ska bli vuxen nu på egen fot, men det saknas en viktig del, en bostad!
Ja jag har ju ingenstans att bo, jo jag bor kvar i huset med mitt ex C tillsvidare, men det är inte roligt att gå runt här och påminnas om allt som var vårat och alla drömmar vi hade, jag vill ha mitt eget hem som är mitt och barnens. Där vi kan skapa våra egna minnen och drömmar. Jag tror att jag behöver det för att kunna lägga detta bakom mig och gå vidare mot det nya. Även om det nya skrämmer mig väldigt mycket.

För att stå ut har jag precis som jag insett att jag inte bör göra, men just nu gör jag det ändå för att överleva för stunden och det är att stänga av alla känslorna, stoppa in dom i en ask och stänga locket och asken, den har jag stoppat undan.
Jag träffar ju en psykolog för att reda i saker och ting och det första jag insåg efter en timme var just detta, att jag stänger av mina känslor. Jag funderar en hel del över det och jag är rädd att jag gjort så sen jag var riktigt liten. Sorgligt, ja! Nu hoppas jag att jag kommer komma till rätta med en del av det och vad det egentligen handlar om. Det kommer bli en tuff och lång resa, men nu har jag börjat och det är hisnande att veta att det är så.

Jag tänker att när jag kommer till resans slut så kanske jag vet lite mer om mig själv och kanske kan jag också sluta stänga in mina känslor i en låda. Vi får se, jag är värd att få må bra!

den långa vägen att vandra

Känslorna går upp och ner, idag har det korta stunder känts ganska ok, även om det svänger en del, men korta korta stunder kan jag se framåt och tänka att det kommer bli bra.
Var hos psykologen idag också, den resan har bara börjat, men jag har tagit första stegen nu och det känns väldigt bra, om än skrämmande för det finns så mycket att reda i. Men det är min tur att göra detta för mig själv, för det är jag värd!

Insikt

Idag var jag arg, ännu än gång var jag tvungen att fråga om det var så här han ville att det skulle bli, om det var värt det, och svaret var ju ja. Jag frågade också om jag betydde så lite för honom och ja, det gjorde jag. Jag var är så arg, och i ilskan sparkade jag iväg en korg, en sån där flätad korg klädd med tyg på insidan, när jag sparkat på korgen ett par gånger kastade jag den på honom, där han satt i soffan. Så nu har jag också betett mig som en rabiat kossa, helt ärligt så kändes det riktigt bra, men jag bad om ursäkt efteråt, mesiga jag.

Sedan åkte jag hem till E och på vägen ringde jag upp min syster och berättade vad som hänt, och så insåg jag att jo den C som jag en gång blev kär i och gifte mig med och har levt med i 13,5 år, den C älskar jag, men denna C som han är nu, han älskar jag inte, han är så olik den C jag kände, så kall och elak, han älskar jag inte det minsta. Han vill jag inte ha alls!

Jag är inte stark!

"Du är stark!" Så säger många, att jag klarar detta och kommer att komma ut på andra sidan med självförtroende  och tillförsikt, kanske till och med känna att det är bättre det som blev än det som var. Jag känner mig inte alls stark, jag vill inte komma ut på andra sidan och tycka at det är bättre! Jag vill ha min man och vårt liv, det som vi kämpat så för att bygga upp tillsammans! Det vill jag ha!

Jag känner mig så otroligt arg och besviken och ledsen då jag jag bara måste se på hur han raserar precis allt han tar ifrån mig min trygghet och min framtid och allt det som betydde något, bara för att han träffat en ny jävla tjej som han kärat ner sig i, fan vad jag är arg!! Hur i helvete kan han? Hur kunde han? Tänk om han kunde förstå vilken smärta han orsakar, inte bara mig utan så många andra?

Nej jag känner mig inte alls stark, jag känner mig ensam ledsen, övergiven och oälskad.

Ännu en tung dag

Min goa svärmor fyller år idag, så jag åkte ju givetvis dit för att fira henne. C kom dit han också efter jobbet och hans syster med familj var också där. Det var jättejobbigt att hålla skenet uppe, inte för att jag egentligen behövde, för alla hade ju förstått, men för allas skull försökte jag så det vred sig i magen och jag ville bara fly därifrån.
När jag tittar på honom så känner jag att jag älskar honom så mycket, samtidigt vet jag att han inte älskar mig och det är så hemskt att veta att det är så.
Berättade för svärmor vad som hänt hos pappa också. Det är så tungt att behöva stå ut med det också. I allt det svåra och tunga längtar jag hem till min trygghet, men så inser jag att det är borta och då vill jag bara fly, men jag vet inte vart. Fy fan vad hemskt detta är, jag vill att det ska vara över, jag vill ha tillbaka min man!