Även om jag försöker på alla vis att intala mig att jag inte vill ha honom så finns ju känslorna där, om än lite suddiga och väldigt naggade i kanten. Jag önskar att jag bara kunde slippa tänka på honomför jag blir bara så ledsen och arg.
Samtidigt tycker jag fruktansvärt synd om honom, för häromdagen slog det mig att han är så olycklig, glimten i ögonen, livsglädjen som han förut utstrålade är helt borta! Så om han nu är så kär i den dära subban varför är han inte lycklig nu? Hon som är så perfekt för honom att han valde att slänga våra 14år tillsammans i soporna, förstöra vår familj och ta i från mig allt jag någonsin velat ha? Varför är han inte lycklig nu?
Jag känner att jag är bitter, för ju mer jag inser vad han tagit ifrån mig, ju argare blir jag. Ändå sa jag till honom idag att möjligheten fortfarande finns, men den krymper hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar