Känslorna åker upp och ner hela tiden, jag försöker se framåt och tänka att det kommer bli bra, bara jag får någonstans att bo för mig och barnen, då ska jag börja leva mitt egna liv och lämna detta eländet bakom mig. Så påminns jag att jag inte alls vill lämna detta, jag vill att allt ska vara som förut, mitt liv, i ett litet hus på landet, med man, barn hund och katt. Så är det inte längre, mannen har bestämt att jag inte ska få bo i ett hus på landet med min familj, utan istället ska jag flytta träffa mina barn på halvtid och vakna i ensamhet och sorg. Fy fan för honom!!
Då blir jag så arg och ledsen att det bubblar och kokar inom mig! I min verklighet hade vi det ju bra, självklart fanns det saker som kunde varit annorlunda och bättre, men i min verklighet var det saker som inte hade den avgörande rollen för hur vårt framtida liv skulle se ut. Inte så här iallafall, det fanns inte alls.
Jag hade hoppats och hoppas fortfarande innerst inne att det skulle gå att reparera, men C är helt bestämd på att han inte älskar mig och vill inte på några villkor försöka få det att bli bra, han är så kär i sin nya och det är henne han vill vara med, säger han. Våra 13,5 år tillsammans betyder inget för honom längre, jag betyder inte något för honom, allt som betyder något är att jag ska flytta och lämna honom ifred med sitt nya perfekta liv utan mig. Jävla idiot!! Jag är så arg! Besviken, sårad och ledsen.
Vägen upp ur gyttjepölen kommer bli lång och svår, kommer jag någonsin bli helt lycklig igen? Kommer jag någonsin få vakna upp bredvid någon som älskar mig och som jag kan älska tillbaka? Jag saknar så att kunna krypa upp i någons famn, känna mig älskad och uppskattad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar